TERRÄNG-EM

Debuten i Terräng-EM är nu avklarad och jag åkte hem med en oklar känsla gällande tillfredställelsen av min prestation. Jag kände mig inte nöjd, men inte heller missnöjd. På förhand hade jag inga tydliga målsättningar vad gällde slutplaceringen, men jag är i alla fall helt säker på att 31:a inte är något jag kommer att skryta med framöver.

För att prestera bra i terränglöpning behöver jag nog två lopp av liknande karaktär som förberedelse. Dels för att vänja mig vid den ständigt störda rytmen som underlaget innebär, dels för att lära känna dem olika trötthetsnivåerna samt vilka marginaler jag kan ha till dem. Efter en skaplig inledning av loppet blev jag sedan feg och passiv. Jag jagade inte ifatt motståndare framför och reagerade inte aktivt när jag blev omsprungen. Jag saknade pannben. Jag hade verkligen behövt köra Terräng-SM och Terräng-NM som uppladdning, vilka jag i stället fick ställa in på grund av skada och sjukdom.

Jag fick ett kvitto på min fysiska och psykiska form för tillfället. Som jag väljer att tolka det så är den inte förjävlig, inte ens jävlig, men heller inte riktigt där jag vill att den ska vara. Jag är dock övertygad om att jag behövde det här kvittot för att inse att jag behöver ta ett steg framåt i träningen för att prestera så bra som jag vill prestera på min nästa halvmara under våren. Det var också nyttigt att träffa landslagskollegorna igen och känna av atmosfären för att inse vilken hög nivå det egentligen handlar om. Det är lätt att jag glömmer bort det i min vardagliga träning i Blekinge, långt bort från den professionella löparvärlden. Nu känner jag mig väldigt inspirerad och motiverad!

TVÅ VANLIGA VARDAGAR

Den största utmaningen i mitt liv som elitlöpare är att få ihop tillräckligt mycket av tillräckligt kvalitativ träning för att fortsätta utvecklas samtidigt som jag sköter mitt jobb som konstruktör och är den familjefar jag vill vara. Det är väldigt svårt att hitta en hållbar balans mellan dessa tre områden och samtidigt få den vila och återhämtning som krävs för att jag inte ska bränna ut mig eller gå in i väggen. Jag har vridit och vänt på alla möjliga disponeringar av vardagen för att hitta den som funkar bäst. Under hösten har det mynnat ut i två olika vardagar som jag tänkte redovisa här. Men först lite förutsättningar:

• 30 timmar kontorsjobb per vecka

• 10 timmar pendling per vecka

• 12 träningspass per vecka

• 8 timmar sömn per dygn

• En föräldraledig fru

• En vild 3-åring

• En lugn bebis (relativt 3-åringen)

Tre vardagar i veckan kör jag vanligtvis dubbla träningspass och får ihop cirka 5,5 timmar jobb. Dessa dagar ser ut så här:

Resterande två vardagar behöver jag kompensera för att komma upp i veckans jobbtimmar. Jag kör då vanligtvis endast ett träningspass per dag.

Med dessa vardagsupplägg fungerar livsbalansen okej. Jag får in mina 12 eftersträvade träningspass samtidigt som det blir okej med familjetid på kvällen. Jag har heller inte blivit av med jobbet som konstruktör. Det som dock har blivit lidande är sömnen då jag har svårt att komma till ro att lägga mig redan 21:30. Det finns heller inte mycket utrymme till socialt umgänge. Jag känner även att tiden inte riktigt räcker åt till att göra träningen ytterligare något seriösare, med exempelvis dubbeltröskel, teknikövningar och aktiv återhämtning. Det uppenbara förbättringsförslaget är att reducera pendlingstimmarna, vilket är något jag har höga förhoppningar på under år 2025. Tyvärr blev pendlingen ett nödvändigt ont om jag ville fortsätta att jobba som konstruktör i Blekinge.  

INTRESSENTER

Framöver kommer månadsbrevet innehålla en stående banderoll som synliggör mina mycket betydelsefulla intressenter. Tillsammans gör de min elitkarriär möjlig! Här kommer en kort introduktion om dem och hur de hjälper mig.

Nike

Nike förser mig med den bästa tränings- och tävlingsutrustningen som kan erbjudas. Jag tvivlar aldrig. Det är en ära att få representera ett varumärke som bokstavligen är sprunget ur löpningen!  

MAI

Malmö Allmänna Idrottsförening (MAI) är den idrottsförening jag tävlat för sedan 2007 då den dåvarande klubbchefen Lasse Johnson och min nuvarande tränare Ola Thorson kom till Svängsta för att övertala mig till ett klubbyte. Jag representerar MAI med stor stolthet och gör vad jag kan för att hålla deras historiska löpartradition vid liv!

MIA

Malmö Idrottsakademi (MIA) är en av Malmö Stad finansierad verksamhet som syftar att stötta elitidrottare med anknytning till Malmö genom att erbjuda ett kompetensnätverk inom olika områden såsom nutrition, psykologi och fysioterapi samt träningslokaler, föreläsningar och finansiella medel.

TRÄNINGSDAGBOKEN

VECKA 48-51

Löpvolymen fortsatte under vecka 48-49 att vara reducerad på grund av det halvt skadade underbenet. Min oro över att det skulle vara en allvarligare skada, typ stressfraktur i Tibia, började dock försvinna efter jag i flera veckor radat upp hyfsat hårda intervallpass utan att tillståndet blivit sämre. Tanken var ändå att vara snäll mot benet fram till Terräng-EM och sedan därefter ignorera känningen och jobba upp mig till 120-130 km/vecka igen. När så väl var dags började jag få tilltagande problem med smärtor i höften/ljumsken. Symptomen är väldigt lika de jag hade med “Marockomagen” som jag skrev om i #2 av detta månadsbrev (LÄNK). Jag fick därför i slutet av vecka 51 ta beslutet att agera genom att för tillfället plocka bort både löpvolym- och löpintensitet.

Skadetillstånden avlöper varandra och jag är kvar i gränslanden mellan skadad och icke skadad och vägen framåt är oviss. Det är motivationsdödande och energidränerande, men jag försöker ha tålamod. I det stora hela är formen ändå i uppåtgående trend. Jag inväntar flytet och kommer välkomna det stora lyftet!

VILL DU STÖDJA MÅNADSBREVET?

Vill du stödja detta månadsbrev eller min löparsatsning? Scanna QR-koden eller skriv in numret nedan i Swish-appen för att bidra med valfritt belopp.