JONAS GLANS LÖPARBREV

SÄSONGSVILA

Den näst bästa känslan för mig som löpare är att korsa mållinjen. Den bästa känslan? När jag korsar mållinjen för sista gången under en säsong. Det är en befriande lättnadskänsla, inte nödvändigtvis glädje. Oavsett om säsongen var framgångsrik eller misslyckad är det en känsla av frihet, där alla förväntningar plötsligt försvinner, åtminstone för en stund. Vad som gör just sista mållinjeövergången extra speciell är att man omedelbart kan släppa taget om alla tråkigheter som hör samman med säsongen. Man behöver inte längre bry sig om den där känningen man oroat sig över; inte längre frukta en oläglig förkylning; inte längre bry sig om kosten; inte längre känna dåligt samvete över bristfällig sömn; inte längre raka sina ben.

Äsch, glöm den sista, sånt skit har jag slutat med.

Den period som följer, kanske två veckor, kanske två månader, är avsedd för mental och fysisk återhämtning. Vad man gör under denna tid varierar: vissa avstår helt från träning, andra fortsätter med reducerad intensitet och mängd, några flyr till Bahamas, medan en del nöjer sig med att stå i den lokala livsmedelsbutikens frysrum. Man gör helt enkelt vad man behöver göra för att uppnå det man vill uppnå.

För egen del är min återhämtningsperiod inte något särskilt. Fysisk återhämtning känns sällan nödvändig eftersom träning är en djupt rotad del av min vardag. Den tar inte så mycket energi. Att avstå från träning under mer än några dagar ökar dessutom min skadebenägenhet, så jag fortsätter löpträna, om än i reducerad omfattning. Mentalt däremot, har jag ett starkt behov av återhämtning. Framförallt från att i ungefär tre månader i sträck strävat efter toppform inför flera tävlingar. Vad som händer är att jag gömmer undan mat- respektive personvågen, slukar mat i överflöd, tar några fyllor och går upp 7 kg i vikt.

Och så njuter jag av att det är länge till det är dags att tävla igen

ATT LURA SIN SKADA

Ordet skada kan troligtvis komma att bli det mest förekommande ordet i detta nyhetsbrev. Tröttsamt att läsa om? Jo kanske. Särskilt för dig som ännu inte haft din första utmanande skada. Hjälpsamt att läsa om? Helt klart! De flesta av oss har någon gång tampats med en envis jävel till skada. Under dessa skadeperioder brukar det vara tröstande att höra om andra idrottare som gått genom liknande bekymmer. Så var det för mig när jag själv fick min första utmanande skada, en svårläkt stressfraktur på Tibia. Vad som blev min räddning var att höra hur andra lyckats med att komma tillbaka från sin skada bättre än tidigare. Jag fick motivation, tips och ett förhållningssätt för att ta mig genom den tunga perioden med hopp om att jag, när väl skadan läkt klart, kunde fortsätta min resa mot att bli Sveriges bästa löpare.

Jag vet att det inte råder någon brist på information kring detta ämne. Men, jag tror att behovet inom detta ämne är snudd på omöjligt att mätta. Därför vill jag också bidra med saker som jag lärt mig från de gånger jag famlat runt i skade-mörkret. Till exempel om hur man kan lura sin skada.

Vad innebär det då att lura sin skada? Enklast att förklara är nog genom några exempel från när jag själv lyckats lura min skada.

Marockomagen

År 2018 var jag på träningsläger i Marocko, närmre bestämt i Rabat. I anslutning till Prince Moulay Abdellah Stadium (R.I.P.) ligger en terrängslinga och på den slingan körde jag ett riktigt dunderpass. Ett pass som var på tok för hårt för att vara första kvalitativa passet på ett träningsläger. Jag var extremt uttömd och nöjd med min insats men dagen efter vaknade jag med en krampaktig smärta som gick från revbenen ner till ljumsken på min högra sida. Ytterligare ett dygn senare fick jag feber och magsjuka. Det blev ingen mer träning under det lägret. Däremot en oförglömlig resa till Marrakech. Föreställ er att som magsjuk, illamående, febrigt frossande och förvirrad vandra runt i Medinan full av dofter, färger och främmande kultur. Föreställ er att i detta tillstånd släpa sig själv fyra meter bakom ett glatt, äventyrligt och endorfinfyllt löpargäng. Föreställ er i detta tillstånd, på en restaurang i gassande sol, sitta inklämd mellan personerna i detta gäng och lyssna på hur det låter när man sörplar i sig soppa med kamel. Det blev mitt sista läger.

Hursomhelst, jag tog mig hem till min trygga plats i Malmö för att utreda skadan och påbörja rehabilitering och alternativträning. Men; ingen diagnos som vanligt; Och heller ingen alternativträning. Ingenting fungerade, varken cykel, crosstrainer, vattenlöpning eller vanlig löpning. Oavsett hur lugnt jag körde. Vad jag tillslut märkte var dock att problemen aldrig var där när jag påbörjade ett pass, utan kom nästan alltid efter cirka 30 sekunder. Jag utforskade detta genom att upprepande gånger jogga lugnt i 30 sekunder och sedan vila en minut. Till min förvåning kunde jag göra detta obehindrat, men så fort jag försökte jogga längre än cirka 30 sekunder fick jag kramper och smärtor i magen. Vad som blev intressant var att jag under dessa 30 sekunder kunde springa så fort som möjligt. I veckor och månader bestod därför min dagliga träning av 20-40x30’’ i olika farter med 1’ vila. När väl skadan var överspelad kom jag ut på andra sidan i rätt bra form faktiskt. Hade jag inte gjort denna upptäckten hade jag ju istället spenderat ovärderlig tid på att först komma tillbaka till lugn jogg i minst 30 minuter innan det ens skulle vara tillåtet att tänka på intervallträning.

Anderstorphälarna

I Juli 2021 vann jag SM-guld på 10 km. Loppet avgjordes på racerbanan i Anderstorp. Dagarna efter brann mina hälar upp, likt de gummidäck som Ronnie Peterson körde med på samma plats under 70-talet. Resterande del av säsongen ställdes in och det blev omöjligt att bedriva någon vettig träning. Efter återigen en längre och ofruktsam utredningsperiod inom sjukvården stod jag utan diagnos och lämnad till mitt egna öde. Jag började själv utforska vad som egentligen triggade smärtan och märkte att det inte var själva rörelserna av foten utan snarare anliggning av material mot hälarna. Jag kunde inte ens sova på rygg med hälarna mot madrassen. Som ett första steg började jag cykla i sandaler. Det funkade. Sedan började jag jogga barfota på löpband, vilket också funkade, men bara i cirka 20 minuter och väldigt långsamt innan det tillslut gjorde för ont på andra ställen. Då testade jag att springa i de skor från Nike med tunnast material i hälkappan, ett par Nike Free. Det funkade inte. Men då började jag modifiera dessa skor genom att succesivt skära bort delar av hälkappan tills jag slutligen hade en sko som inte längre triggade någon smärta.

I över ett år var jag begränsad till att träna i skor modifierade på detta sätt och likaså använda tofflor privat. När väl skadan var läkt och jag kunde återgå till att leva någorlunda normalt igen var jag i strålande form och sprang 13:20 på 5000 m. Hade jag inte lurat skadan på detta sätt hade jag istället återigen förlorat ovärderlig tid av träning och kanske till och med kastat in handduken för gott.

Knävinkeln

Denna skadeperiod var inte så långvarig eller dramatisk som de två anda, men ändå ett bra exempel på att lura sin skada. Under en kall höst iklädd långa tights började området runt min ena knäskål akut att svullna upp. Efter några dagars vila då jag lät svullnaden minska försökte jag återgå till den normala träningen; ingen succé. Återigen kunde jag inte träna varken cykel, crosstrainer, vattenlöpning eller vanlig löpning. Hopprep kunde jag däremot köra, i massor. Men det är ju inte så kul att i timmar stå och hoppa hopprep som en lågstadieflicka på lunchrast. Men vad jag insåg var att smärtan endast triggades när en viss vinkel över knäleden överskreds. Då började jag istället jogga extremt långsamt, vilket kunde utföras utan att vinkeln över knäleden överskreds. Efter lite experimenterande hade jag hittat den högsta farten jag kunde hålla utan att vinkeln överskreds samtidigt som löpsteget förblev hyfsat naturligt, kanske runt 5’30’’/km. I denna farten sprang jag sedan alla mina mil under cirka en månads tid tills skadan lugnat ner sig och jag sedan kunde överskrida knävinkeln igen utan problem.

Att lura sin skada innebär helt enkelt att man, skadan till trots, hittar ett sätt att fortsätta med löpträning i någon form. Alla skador går nog inte att lura. Det är troligtvis svårt att lura en hälseneruptur eller ett brutet ben. Men många av skadorna som vi löpare utsätts för är av en mer diffusare karaktär, i stil med inflammationer eller neurologiska problem. Sällan enkla att diagnosticera. Dessa tror jag man har en stor chans att lura om man bara är villig att utforska och analysera smärttillståndet.

Så, sätt igång och lura din skada!

TRÄNINGSDAGBOKEN

VECKA 40-43

Under dessa första fyra veckorna efter säsongsavslutningen har träningen kommit lite i andra hand. Istället har jag låtit livet utanför löpningen ta mer plats och därmed inte haft något konkret träningsschema. Träningsmässigt har målet med dessa veckor varit att hitta en balans mellan bibehållna tröskelintervaller och rehabilitering av hälsenan. Strategin för att uppnå detta mål har varit följande:

•  Gradvis öka rehabiliteringsmängden till 2-3 pass per vecka

• Genomföra 1-2 pass med tröskelintervaller per vecka

• Minimera distanslöpningen

• Öka löpmängden allteftersom hälsenan blir bättre

Upplägget har visat sig fungera bra då hälsenan faktiskt har förbättrats samtidigt som jag, trots den begränsade träningen, har känt mig helt okej stark under intervallerna. När jag själv nu läser träningsdagboken fattar jag att träningen inte är särskilt inspirerande eller imponerande. Men, för mig finns det inget egenvärde i att träningen ska vara varken inspirerande eller imponerande. Den ska bara göra mig så bra förberedd som möjligt inför nästa tävling, med hänsyn till de förutsättningar som råder.

VILL DU STÖDJA NYHETSBREVET?

Vill du som privatperson stödja detta nyhetsbrev eller min löparsatsning? Scanna QR-koden eller skriv in numret nedan i Swish-appen för att bidra med valfritt belopp.

Vill du som företag synas eller höras i detta nyhetsbrev? Kontakta [email protected]