NIKE

Sedan 2016, då jag fick någon typ av genombrott när jag sprang 1500 m på 3’36’’, har jag tränat och tävlat i Nike. Med Nike-produkter tvivlar jag aldrig på att jag har bästa möjliga utrustning för att prestera. Därför känns det fint att Nike valt att fortsätta stödja min satsning framöver. Jag tänkte därför här dela med mig av min sko-rotation.

VAPORFLY

Den revolutionerande skon. Om jag ska vara helt ärlig så kändes den verkligen som NÅGOT HELT ANNAT första gången jag provade den under några intervaller på Ribbans grus år 2019. Jag debuterade i skon år 2020 med svenskt rekord på 10 km. Då var det versionen Next %. Vid mina 3 nästkommande svenska rekord sprang jag i versionen Next % 2. Den aktuella modellen, Next % 3, kommer att vara skon jag tävlar i på 10 km och halvmaraton framöver. Jag tränar med den endast på specifika tävlingsförberedande pass då insatsen kräver en extra nivå (typ 4+2+1+1 km i 2’48’’/km) samt i nödfall på vardaglig kvalitetsträning om mina vader är på tok för slitna. ZoomX-skum och kolfiberplatta. Bra kombo!

STREAKFLY

Om jag endast hade fått välja en sko att använda till all träning- och tävling skulle jag välja Streakfly. Min absoluta favoritsko. Jag använder den främst till vardaglig kvalitetsträning i farter mellan 2’50’-3’25’’/km (typ 20x500 i 2’55’’ eller 20 km i 3’20’’), men ibland även i maxfart och långsam distans. Den är lätt, snabb och enkel. Den känns lite som tävlingsskor kändes innan år 2016 och ”Supersko-eran”, men med det avgörande tillägget att den faktiskt är bra dämpad, tack vare ZoomX-skummet. Min mest solklara rekommendation.

PEGASUS

En riktig klassiker som är mitt förstahandsval på all kvantitetsträning. Den är enkel och pålitlig. Ingen hybris. Ibland flyger man lite väl nära solen. Då är det bra att ta på sig sina Pegasus och komma ner på jorden igen.

INVINCIBLE

När bena känns stumma och slitna så väljer jag Invincible som min distans-sko. Den är bredare och mer dämpad än de övriga modellerna vilket är skönt när jag vill återhämta mina stöt-känsliga benhinnor. Framför allt är den fin på asfalt.

När det gäller färg så är det vitast möjliga som gäller. Det är den snabbaste färgen. Och glöm inte att ett par smutsiga vita skor fortfarande är vitare än ett par grå.

LÖPBAND & SVETT

Jag har alltid ogillat att springa på löpband. Det har varit tråkigt, jag har känt mig sämre än förväntat och haft svårt att komma till ro. På senare tid har jag dock gjort ett seriöst försök att inkorporera löpband som en del av min kvalitetsträning. Främst eftersom jag har haft svårt att hitta intervall-kompatibla träningsmiljöer i tillräckligt nära anslutning till mitt hem och mitt jobb. Men också för att vara förberedd för det sämre vinterunderlaget som Blekinge brukar leverera i jämförelse med Malmö.

Jag har under hösten testat sex olika löpband på fem olika gym i jakt på ett band som uppfyller min kravställning. Det skönaste löpband jag hittat är Skillrun från TechnoGym. Det är ett robust lamellband med maxhastighet på 30 km/h. På väggen vid löpbandet på gymmet står det ”Techno Gym; Equipment for Champions”. Perfekt, för jag är ju en Champion.

Eller är jag det?

Det är nämligen så att jag svettas när jag tränar. Tydligen så mycket att det gör ett löpband som är gjort för Champions obrukbart. Alla pass jag har kört på detta löpband har ofrivilligt avbrutits upprepade gånger på grund av mitt häftiga svettande. Svettdropparna slungas med sådan kraft att de träffar STOP-knappen på touchdisplayen och löpbandet stannar abrupt. Jag får då irriterat vänta 1–2 minuter på att löpbandet ska återhämta sig från svettattacken och låta mig fortsätta med mina intervaller. För att minimera risken för slungande svettdroppar så har jag, utöver två handdukar, med mig tre t-shirtar, två pannband och fyra handledsband (OBS! IDENTITETSKRIS) till ombyte under passet. Det krävs en gedigen insats för att få allt att funka. Det är varmt, obekvämt och stressigt. Efteråt har jag även en jävla massa svettmättade kläder och skor som kräver sitt eget tråkiga hanterande.

Ångesten inför löpbandspassen har blivit så stor att jag därför har satt dem på paus. Kanske gör jag ett nytt krafttag framöver, men nu är jag återigen tillbaka på de krokiga och sneda cykelvägarna ute i den friska luften. Kanske är det ett svaghetstecken som inte kännetecknar en Champion? Samtidigt tänker jag: för att bli en Champion krävs det, om inte blod eller tårar, åtminstone svett.

TRÄNINGSDAGBOKEN

VECKA 40-47

Efter en hyfsat problemfri höst så har det från vecka 41 blivit mer bekymmerfullt. Främst har mitt ena underben spökat. De senaste 4 åren har jag varit skonad från underbens-problem, men tidigare har jag haft tre stressfrakturer i Tibia och mer eller mindre konstant värk i benhinnorna. Det som triggade smärtan mest var att springa i backig miljö, vilket jag till slut beslöt mig för att undvika helt. Sedan flytten till Karlshamn har det dock blivit mycket svårare att undvika backar vilket nu verkar ha gjort att problematiken återkommit.

Under vecka 42 blev jag sjuk och det passade därför bra att ta det extra lugnt och vila underbenet. Under vecka 43 gjorde jag en MR-undersökning som inte påvisade några tecken på stressreaktion/stressfraktur i Tibia. Benet kändes bättre igen efter sjukvilan och jag trappade därför upp träningen som vanligt. Smärtan gick dock i fel riktning varpå jag i slutet av vecka 46 valde att byta strategi. Bibehållna intervaller men minimalt med löpning däremellan för att låta underbenet få en chans att återhämta sig. Så nu befinner jag mig i en tråkig balansgång mellan att skadad och icke skadad. Motivationen tryter.

VILL DU STÖDJA MÅNADSBREVET?

Vill du stödja detta månadsbrev eller min löparsatsning? Scanna QR-koden eller skriv in numret nedan i Swish-appen för att bidra med valfritt belopp.