JONAS GLANS LÖPARBREV

Välkommen till Jonas Glans Löparbrev. Du som får detta har antingen aktivt anmält dig till detta nyhetsbrev eller tidigare laddat hem min träningsdagbok Dagbok – Om träning av Jonas Glans. Kul! Detta nystartade nyhetsbrev är ett sätt för mig att engagera mig mer i den svenska löpargemenskapen, samt göra min egna löparsatsning mer givande för mig själv. Träning och tävling räcker långt, men det är inte så givande rent kreativt. Och något jag lärt mig är att ju mer man involverar sig i något, ju roligare blir det.  

Nyhetsbrevet kommer att släppas en gång per månad, året runt. Varje nyhetsbrev kommer att innehålla min träningsdagbok från föregående månad samt återberättande texter om särskilda händelser, exempelvis tävlingar. Därutöver kommer jag skriva om mina reflektioner av löparlivets innehåll och utmaningar. Något i stil med:

• Alternativträning – Cykla eller vila med en påse chips i soffan?

•  Det vardagliga kaoset – Hur får man in träningen?

•  Tränings- och tävlingsutrustning – Behöver man bry sig?

• Vikten av vikt – ska jag slänga badrumsvågen?

• Transportlöpning – Är jag seriös om jag springer med ryggsäck till jobbet?

• Kost - Bör jag verkligen äta så här mycket glass? Spoilervarning... JA!

Nyhetsbrevet är och kommer att förbli kostnadsfritt. Uppskattar man dock innehållet så pass mycket att man vill ge ett ekonomiskt stöd så är det självklart möjligt. Mer om det längre ner. Tycker man å andra sidan att innehållet är så pass dåligt att man verkligen inte vill se det mer. Då är det enkelt att avregistrera sig längst ner i brevet.

Okej? Nu kör vi.

MUSTASCHMILEN

Denna utgåva av nyhetsbrevet görs i samarbete med motionsloppet Mustaschmilen. Mustaschmilen görs i förmån för Mustaschkampen och Prostatacancerförbundet, där överskottet går till kampen mot Prostatacancer. I år erbjuds Mustaschmilen både som traditionella lopp på Solvalla i Stockholm (11/11) och Jägersro i Malmö (19/11), samt som virtuellt lopp där du kan delta var du vill, när du vill under november månad. Det finns flera olika distanser att välja mellan, även barnlopp.  

Jag gillar när man får chansen att springa på annorlunda och normalt sett otillgängliga platser, i detta fall svensk idrottsklassisk mark i form av travbanorna Solvalla och Jägersro. Jag kommer att springa 10 km på Jägersro i Malmö tillsammans med min Pappa för att hedra de inom vår familj som har drabbats. Gör mig, Pappa och alla andra sällskap i kampen mot Prostatacancer. Ta chansen!

För att anmäla sig till något av loppen, tryck på länkarna nedan:

FINNKAMPEN 2023

Känslan inför min 9:e Finnkamp var som mina 8:a senaste. Sådär exalterad. Kroppen var som så ofta förut i ett pågående förfall, denna gång hälsenan, och själva lagtävlingen gjorde mig som vanligt inte särskilt motiverad (jag är ju trots allt en individuell idrottare). Dessutom skulle tävlingen inte äga rum i Helsingfors där jag året tidigare åt den bästa pizzan jag någonsin ätit. Å andra sidan. Finnkampen är fortfarande kanske det bästa forumet för en friidrottare att visa upp sig för det svenska folket. Kollegor, släkt och vänner som normalt sett inte följer ens karriär tenderar i större utsträckning att kolla på just Finnkampen om man är med där.

Hursomhelst, 5000 meter stod på schemat, och vårt lag bestod av mig, Simon Sundström och Mohammadreza Abootorabi. Mohammadreza hade dagen innan vunnit 10 000 m på 28:43 och var givetvis lite sliten. Taktiken blev därför att Simon och jag skulle hålla ett jämt, lagom tufft tempo. I detta fall betydde ”lagom tufft tempo” en fart på 2:45-2:48 per kilometer och därmed en sluttid runt 13:50. Vi kände oss självsäkra på att Simon och jag skulle ta första- och andraplats. Därutöver hoppades vi att finländarna skulle kämpa till bristningsgränsen medan Mohammadreza, vanligtvis med mer kapacitet än motståndet, skulle ha kraft nog kvar för att spurta hem tredjeplatsen Vår taktik höll inte hela vägen. Simon tog första platsen, jag kom tvåa, och Mohammadreza hamnade på fjärde plats. Tyvärr misslyckades vi med att maxa poängen. Men publiken på Stockholm Stadion maxade som sällan förr. Det är få gånger jag har upplevt ett så högljutt jubel varvet runt.

Många har sagt till mig att det såg ut som om Simon bara låg bakom mig och lurade mig att göra jobbet medan han planerade att spurta förbi på upploppet. Det kunde inte stämma mindre. Faktum är att vi hade en tydlig överenskommelse om att Simon skulle ta täten under första och tredje kilometern, medan jag skulle ta de två andra samt mer eller mindre den sista kilometern. Dessutom var det faktiskt jag som initierade fartökningen under sista varvet eftersom jag verkligen ville vinna. Den felaktiga bilden av loppet tror jag delvis beror på TV-sändningen som mest visade de delar av loppet då jag drog i tät. Men framförallt för att jag under upploppet hade ett chockartat ansiktstryck med ett uppgivet leende, som att jag nyss blivit grundlurad. Trots att jag vid upploppet inte kände mig trött alls, hände det absolut ingenting när jag försökte öka farten. Simon gick förbi mig rättvist och ärligt. Jag blev inte lurad; jag blev överrumplad av min egen bristande spurtkapacitet.

VM I RIGA

År 2017 slutade jag med löpningen. Eller, åtminstone försökte jag övertyga mig själv om det under cirka två månader. Men två saker gnagde inom mig.

1. Jag ansåg inte att mitt dåvarande personbästa på 5000 meter (14:07) var representativt för mig som löpare.

2. Jag hade aldrig deltagit på ett världsmästerskap.

Jag tog beslutet att återgå till löpningen för att bli kvitt dessa bekymmer. Jag omvandlade de ovanstående punkterna till målsättningar. Förhoppningen var att om jag uppfyllde dessa mål skulle jag kunna avsluta min löparkarriär med en känsla av tillfredsställelse.

År 2022 sprang jag 5000 meter på 13:20 och ansåg att det första målet var uppfyllt. Och nyligen, i början av Oktober år 2023, representerade jag Sverige på VM.

I Lettlands huvudstad Riga avgjordes World Athletics Road Running Championship. Jag var uttagen till att tävla på 5 kilometer. Jag var väldigt exalterad över att äntligen delta på ett VM. Samtidigt var dock mina förutsättningar riktigt dåliga för att göra mig själv rättvis. Hälsenan, som blev sämre efter Finnkampen, hindrade mig från att utföra en bra träningsförberedelse inför loppet (se träningsdagboken nedan). Kanske blev detta dock en ”förklädd välsignelse” då det sänkte mina förväntningar så pass mycket att jag nästan blev apatisk inför min stundande prestation. Det tog bort i princip all ångest och nervositet som annars nästan alltid är närvarande dagarna inför och under tävlingsdagen. Jag kände ett sällsynt lugn. Okej, jag kanske inte var helt apatisk. Trots den relativt värdelösa träningen så hade jag ändå en stark tro på att jag skulle slå det svenska rekordet på 13:42. Jag blev väldigt fokuserad på den målsättningen att jag knappt brydde mig om motståndet eller vad min placering skulle bli. Eller knappt att det var på VM jag skulle tävla.

Hur loppet utspelade sig var inte särskilt intressant för min del så det orkar jag inte återberätta. Jag kom i mål, jag sprang på 13:32, jag sprang bättre än förväntat, jag slog det svenska rekordet, jag kom 10:a. Jag kände glädje, men framförallt en stark jävla stolthet över mig själv. En stolthet över att jag trots de dåliga förutsättningarna gjorde det bästa av situationen, höll mig välmående, positiv och glad samt levererade ett bra resultat.

Är jag tillfredsställd nog att sluta nu?

TRÄNINGSDAGBOKEN

VECKA 36

VECKA 37

VECKA 38

VECKA 39

STÖD NYHETSBREVET

Vill du som privatperson stötta detta nyhetsbrev eller min löparsatsning? Scanna QR-koden eller skriv in numret nedan i Swish-appen för att bidra med valfritt belopp.

Vill du som företag synas eller höras i detta nyhetsbrev? Kontakta [email protected]