JONAS GLANS LÖPARBBREV

URSÄKTA DRÖJSMÅLET

Detta månadsbrev var planerat för utskick under februari, men mycket i livet kom emellan. Planerad långflytt, försäljning av bostad, köp av bostad, uppsägning av gammalt jobb, fixa nytt jobb, sjukdomar och blablabla.

Min ambition är att månadsbrevet ska skickas ut i början av varje månad så att den redovisade träningsdagboken känns lite mer färsk och up-to-date. Jag ska också försöka inkludera lite fler bilder och eventuella videoklipp från tävling- och träningar så det inte bara blir en masa tråkig text, även om jag tror min primära målgrupp är över 30 år med ett uppmärksamhetstålamod på mer än 2 sekunder.  

Det kanske kommer att ta någon månad att få rätsida på utskicken, men jag gör så gott jag kan så snabbt jag hinner.

ATT FÖRLORA SITT SVENSKA REKORD

Hur det känns?

Om jag skulle beskriva det med ett ord; Förjävligt. Med en hel mening; Det känns knäckande, tråkigt, hopplöst och som en eskalering av min existentiella kris som löpare.

Nej, riktigt så illa är det faktiskt inte. När Andreas Almgren under januari tog mitt svenska rekord på 10 km ifrån mig var jag helt inställd på att det skulle ske. Andreas har under de senaste 2–3 åren visat att han är en löpare av högsta världsklass och det var därmed inte en fråga om han skulle ta rekordet utan snarare när. Jag har haft tid till att proaktivt bearbeta sorgen.

Men det ger absolut upphov till någon form av existentiell kris för mig som svensk löpare. Jakten på svenska rekord känns framöver helt meningslös. Och känslan av att vara Sveriges bästa långdistanslöpare är borta. Jag ska såklart göra mitt bästa för att fortsätta utvecklas och samtidigt försöka ha en tro på att jag vid rätt tillfälle kan vinna över Andreas i ett lopp. Men samtidigt är jag realistisk och inser att det ska VÄLDIGT MYCKET TILL för att jag ska kunna utmana honom eller hans svenska rekord på någon sträcka. Tyvärr tror jag inte att VÄLDIGT MYCKET TILL ligger framför mig.

Som tur väl är så är den negativa känslan av att förlora ett svenskt rekord inte i närheten så stark som den positiva känslan av att slå ett svenskt rekord. Och efter några dagars funderade så inser jag att min löparkarriär gör mitt liv rikare även om jag inte slår vare sig Andreas eller något svenskt rekord framöver.

Så det är okej. Jag är väldigt lättad att jag hann skicka in mitt jobb-CV med bedriften ”svensk rekordhållare på 10 km” innan det blev till en lögn. Och lättad är jag också att jag hann få jobbet. Jag tror inte så varit fallet om bedriften hunnit ändrats till ”Sveriges genom tiderna näst snabbaste man på 10 km”.

INSPIRATION

För att bli bra på att springa måste man träna mycket och över en lång tid, för att orka träna mycket och över en lång tid måste man vara motiverad och för att bli motiverad kan det vara bra om man är inspirerad.

Från att jag började springa vid knappt 10-års ålder fram tills jag var cirka 16–17 år var jag mer eller mindre bäst i Sverige i mina ålderskategorier. Jag avskydde dock det mesta med löpning. Träningen, tävlingarna, spinkigheten samt att springa runt i min hemby iklädd fåniga tighta kläder. Värst var det att springa förbi busstationen i Svängsta där det kunde stå någon cool person som sent skulle låta mig glömma min pinsamma stil. Det fanns ingen inre drivkraft inom mig som ville hålla på med löpning. Den yttre belöningen med priser och uppmärksamhet och att jag samtidigt inte vågade säga till mina föräldrar att jag ville sluta var det enda som fick mig att härda ut. Det var ju dock bara en tidsfråga innan jag skulle sluta utvecklas med den inställningen.

Sedan hände något

Jag började, bestämt av mina föräldrar såklart, träna med en löpargrupp i Sveriges trädgårds huvudstad; Karlskrona. Gruppen, som leddes av den tidigare landslagslöparen Joel Johansson (se när han vinner Finnkampen 1998), bestod av en spridd skur av människor som mer eller mindre blivit frälsta av löpning. Det var första gången jag stötte på en löpargemenskap som tilltalade mig, och Joel var den första löparen jag stött på som jag tyckte var cool och inspirerande. Det var också en annan person i denna grupp som introducerade mig till filmer och böcker om tidigare kända löparprofiler, något jag dessförinnan varit helt ointresserad av. Med hjälp av denna träningsgrupp och inspirerande böcker och filmer som visade mig löpningens värld bortom mina föräldrars inte lika coola hobbyjoggande (förlåt Roger och Laila) kom min inre drivkraft till liv. En drivkraft som inte lämnat mig än.

Här nedan tänkte jag dela med mig av mina tre favoriter vad gäller inspirationskällor. Värt att notera är att all tre är som från en svunnen tid, innan Strava och Instagram.

Gunder Häggs böcker

Många böcker har skrivits om vår svenska löparhjälte från 40-talet, men mina två favoriter är guldgruvor av tankar och utlägg skrivna av Gunder själv; Gunder Häggs dagbok och Mitt livs lopp. Första gången jag fick höra Gunders historier var under en högläsning vid läggdags på ett helgläger på Karlsnäsgården utanför Ronneby. Helt på allvar, halvt på skämt.

Jag har flera gånger under min karriär kommit tillbaka till Gunders böcker, som ett sätt att grunda mig i vilken typ av löpare jag är. Som Malmö-bo i snart 14 år och tävlandes för MAI har jag särskilt uppskattat avsnitten om Gunders egen tid som just Malmö-bo och MAI:are i slutet av hans karriär. Det är mycket igenkänningsfaktor och jag har insett att vi delat samma tankar uppemot ett sekel isär. Till exempel om Malmös träningsmiljö:

Det gick att skapa löparform även på slättmarkerna nere i Skåne, då det blev fler världsrekord efter flytten till Malmö. Men enligt Gunder räckte det inte att träna på de platta grusvägarna i Malmös parker. Motlutslöpning var ett krav, varför han senare började träna i Bokskogen ”halvannan mil från stan”. Jag undrar ibland om det var då, 1945, som MAI-löparnas tradition med att veckovis åka ut till Bokskogen för att träna startade. Jag undrar samtidigt om jag dödade en nästan 75-årig tradition, när jag 2018 mer eller mindre fick MAI:s löpargrupp att sluta träna i Bokskogen för att mina benhinnor inte klarade av den backiga träningsmiljön. Om det stämmer så skäms jag.

Seså, ge dig nu iväg till ditt lokala bibliotek och be dem rota fram dessa böcker ur arkivet.

Dokumentär om Lasse Virén

Förstår du finska? Då är jag väldigt avundsjuk på dig som kan se originaldokumentären om den 4-faldiga OS-guldmedaljören Lasse Viréns liv- och träning inför OS i Moskva 1980. I flera år tittade jag på denna dokumentär utan att förstå ett enda ord om vad dem sa. Men det spelade mindre roll för inspirerad blev jag ändå; inspirerad att plöja barrskogsstigar. Till min stora glädje upptäckte jag inför skrivandet av denna text att en engelsk version nu laddats upp på Youtube. Förutom rörliga bilder från inspirerande träning i de finska skogarna så får man även se Lasse Virén vara på älgjakt, köra dumper, punktera sina bihålor samt döda en orm (obs. endast i den engelska versionen, i scenen som börjar 26:54).

Så, sätt undan en timme inför din nästa uppbyggnadsträning för att se denna dokumentär på valfritt språk. Det kommer göra dig till en bättre löpare än vad din GPS-klocka med tillhörande pulsband kan.

Filmerna om Steve Prefontaine

Den tydligaste utlösaren till min inre drivkraft var filmen Without Limits från 1998 vilken jag för första gången såg en kväll under tidigare nämnda helgläger på Karlsnäsgården. Filmen handlar om den ikoniska amerikanska löparen Steve Prefontaine (Lasse Viréns nemesis) som tragisk dog vid 27-års ålder i en bilolycka (förlåt för spoiler men det borde man som läsare av detta månadsbrev faktiskt redan veta). Dagen efter jag såg denna film vaknade jag som en helt ny människa.

Det finns även en till film om Steve Prefontaine, med titeln Prefontaine. Vilken av de två som är bäst kan jag faktiskt inte avgöra, så min uppmaning är att se båda. Filmerna är nog idag svåra att få tag på (om du vill följa lagen), men det är värt insatsen.

Så tack Gunder, Lasse, Steve, Joel och löpargruppen i Karlskrona för inspirationen. Utan den hade jag inte haft en senior idrottskarriär. Och ett fördröjt tack till Roger och Laila som inte lät mig sluta med löpningen. Det har med all säkerhet gjort mitt liv rikare (på alla sätt förutom ekonomiskt...).

TRÄNINGSDAGBOKEN

VECKA 1-4

Jag läste i en intervju med Josh Kerr, den regerande världsmästaren på 1500 m, att han endast missade 10 dagars träning under året inför hans VM-titel. Själv har jag redan missat 7 av de första 28 dagarna på året, vilket innebär att jag endast har 3 dagar till godo av de 338 resterande. Lycka till!

Jag är besviken på vart jag står träningsmässig just nu och att jag kände mig tvungen att ställa in en planerad halvmara i Barcelona. De nedan redovisade träningsveckorna består inte av någon särskilt stimulerande träning, utan bara av ett försök att ta mig tillbaka till den träningsnivå som jag hade under mitten av december.

Nu behöver jag lite vind bak på ryggen!

VILL DU STÖDJA NYHETSBREVET?

Vill du som privatperson stödja detta nyhetsbrev eller min löparsatsning? Scanna QR-koden eller skriv in numret nedan i Swish-appen för att bidra med valfritt belopp.

Vill du som företag synas eller höras i detta nyhetsbrev? Kontakta [email protected]