JONAS GLANS LÖPARBREV

År 2023 - Toppar och dalar

Nu när året närmar sig sitt slut har det blivit dags för någon form av summering. Här kommer därför en liten lista över årets toppar respektive floppar. 

Toppar

• VM i Riga

  Under året togs min världsmästerskaps-oskuld. Det sista målet för min återkomst efter “avslutet” 2019 blev äntligen uppfyllt. En del av mig är nu rofylld, nöjd och belåten med det förflutna,  en annan del exalterad och förväntansfull inför framtiden. Prestation var också bra; 10:a på 5 km samt nytt svenskt rekord med tiden 13:32

• SM-guld på 10 000 m

  I Söderhamn tog jag ytterligare ett SM-guld, 13:e i ordningen. Jag gjorde ett starkt debutlopp på 10 000 m, mer eller mindre solo, på 28.25. Vad som gjorde loppet extra speciellt var att jag kunde se och höra min son, Alve, hejandes på mig under alla 25 varv.

• Svenskt rekord på 10 km Valencia

  I första loppet för året blev det svenskt rekord på 10 km med tiden 27:57. Jag förbättrade mitt egna rekord med minsta möjliga marginal, 1 sekund. I grunden var min form god, jag var vältränad och hade 1 månad tidigare sprungit på 27:58. Men de fysiska förutsättningarna var inte bra. Träningen gick dåligt de sista 3 veckorna inför loppet, kroppen svarade inte lika bra som loppet tidigare och med 1,5 km kvar fick jag även en bristning i vaden. Men en jävla kämpe var jag. Stora klappar på axeln!

• Inhemska stadslopp

  För första sommaren någonsin prioriterade jag att köra inhemska stadslopp framför en ordinär friidrottssäsong. Jag hade helt enkelt inget sug för arenalöpning. Det blev Söderköping Stadslopp, Wallanderloppet i Ystad samt Norrköping Stadslopp. Samtliga trevliga lopp som jag gärna springer igen även nästa år. Varje lopp blev även ett bra tillfälle för ett familjeäventyr. 

Floppar

• Vadbristning i Valencia

  Vadbristningen som jag ådrog mig under rekordloppet i Valencia kostade mig dyrt. Jag var i mitt livs form. Tyvärr kunde jag inte kapitalisera på den formen som jag planerat. Jag kunde varken träna eller tävla på ett bra sätt under de kommande 2-3 månaderna. Jag blev tvungen att ställa in roliga internationella landsvägslopp, men framförallt hela inomhus-säsongen. 

• Inställd satsning mot VM i Budapest

  Den inställda inomhus-säsongen innebar att jag inte kunde tävla om avgörande rankingpoäng inför VM i Budapest. Detta i kombination med vadbristningen, samt för många sjukdagar efter att min son börjat på förskola under våren, gjorde att min motivation för att satsa mot VM försvann. Ett stort nederlag.

• Skadad hälsena

  25 varv runt en 400 metersbana iförd spikskor; 5 000 m raksträcka, 5 000 m kurva. Det är som att be om hälseneproblem. Särskilt för en skör löpare som mig. Efter SM i slutet av juli blev det iallafall tyvärr så. Dessa besvär hämmade träning- och och tävlingplaneringen för resten av året  När jag nu sitter och skriver detta känner jag en smått pulserande smärta från vänster hälsena. Det oroar mig för framtiden.

Mycket vill ha mer, och fan vill ha fler. Året bestod av flera bekymmer, nederlag och känslor av misslyckanden. Men samtidigt bestod året också av två svenska rekord, ett SM-guld, en 10:onde plats på VM samt flera trevliga upplevelser relaterade till löpningen. Och starten av detta nyhetsbrev såklart.

Tack till 2023 och tack till dig som finner någon glädje i detta nyhetsbrev!

Dopingkontroller

Den mest smickrande komplimangen man kan få som löpare är en dopinganklagelse. Det är inte ofta det händer mig, för så bra är jag ju inte, men när det väl händer så är det i stor stil på Flashbackforumet. För er som inte vågar eller vill beblanda er med den hemsidan så har jag, till er tacksamhet, tagit ett urklipp.

Jag älskar verkligen denna kommentaren, vilken kom som ett svar efter mitt första svenska rekord på 10 km hösten 2020. Kommentaren är för mig ett direkt bevis på att min prestation var riktigt bra. Jag blev glad och stolt. Och det underbara med kommentaren är också hur rätt den ändå har. För det första hade jag inte tävlat på väldig länge, jag hade inte tränat särskilt mycket och jag trodde knappt själv på att jag var så bra. För det andra, och framförallt, så hade jag två veckor innan loppet blivit ”utkickad” ur Antidoping Sveriges kontrollpool (mer om det senare). Jag undrar hur kommentaren hade sett ut om Flashback-användaren AbebeBikila haft den informationen vid tidpunkten då hen förtvivlat skrev av sig?

Dopingkontroller alltså. För den inte-så-insatta personen är det många märkliga och udda delar som ingår i livet som elitidrottare. Men det är när man diskuterar just dopingkontroller som de flesta verkligen höjer på ögonbrynen. Bortsett från att sova i ett höghöjdstält förstås. Det har de flesta av förståeliga skäl svårt att förstå.

Som elitidrottare är det vanligtvis i två olika situationer som man ”ofrivilligt” tvingas genomgå en dopingkontroll. Antingen sker dopingkontrollen under tävling, vanligtvis direkt efter målgång. Exakt hur man väljer ut vilka löpare som ska testas vet jag inte, men det verkar som att vissa placeringar inom topp 5 förutbestäms. Alternativt kan dopingkontrollen äga rum utanför tävling, vanligtvis i elitidrottarens eget hem, förutsatt att man är med kontrolpoolen. Vid dopingkontroll utanför tävling testas både blod och urin, medan enbart urin testas under tävling.

Men vad är det då som är så udda och märkligt med detta undrar du som ännu inte höjt dina ögonbryn?

Jo, framförallt två delar:

Första delen; enligt regelverket för urintester krävs det att ”dopingkontrollfunktionären, av samma kön som du, övervakar dig när du kissar och ska obehindrat kunna se när urinen lämnar kroppen”. Min erfarenhet från cirka 25 dopingkontroller säger att det å ena sidan finns kontrollanter som kan vara något blygsamma och inte alltid följer denna regel strikt. Dessa kontrollanter nöjer sig med att du drar ner dina kalsonger något under skinkorna, medan dem ställer sig utanför toaletten med öppen dörr och övervakar urineringen med ett halvt, skamset öga. Å andra sidan finns det mer nitiska kontrollanter som förväntar sig en stripshow - kalsongerna ner till knäna, tröjan upp till bröstet, lyft vänstra delen av pungen till höger sida, lyft högra delen av pungen till vänster sida. Okej, varsågod att urinera! Därefter placerar sig den nitiska kontrollanten på huk vid sidan om toaletten för att med två fokuserade och inte alls så skamsna ögon obehindrat se urinen lämna kroppen. För att förvärra situationen är det inte ovanligt att den hängivne kontrollanten varken delar samma kulturella eller språkliga referensramar som dig.

När bör man berätta för en elitsatsande tonåring, att visa könsorganet för främmande personer är en premiss för att bli bäst i landet på sin idrott?

Det andra delen; om du är på tillräckligt hög idrottslig nivå, hamnar du i den så kallade kontrollpoolen. Som idrottare ingående i kontrollpoolen åläggs du kravet att vistelserapportera, vilket kort innebär att du varje dag, året om, ska vara tillgänglig för ett oannonserat besök av dopingkontrollanterna. Detta innebär i praktiken att du ska registrera vart du sover samt göra dig tillgänglig 1 timme per dygn för den oannonserade dopingkontrollen. Vilken dag kontrollen kommer att ske har du ingen aning om. Och om du missar denna kontroll utan giltig skäl får du en ”bom”. Tre bommar under 12 månader och du riskerar att straffas med 2 års avstängning.

Jag har egentligen inget jätteproblem längre med vare sig dopingkontroller eller dopingkontrollanter. Trots att dem tar mitt urin, mitt blod, kränker min frihet och kränker min kropp. Efter mer eller mindre 12 år i kontrollpoolen har jag väl vant mig antar jag. Allt för en ren sport va?! Vad som däremot stör mig mer och mer är att vi som ingår i kontrollpoolen bara ger och ger, men inget tillbaka får. Vår frihet blir inskränkt och vår spontanitet kan kosta oss vår rätt till att utöva elitidrott. Vi får ingen ersättning för vår ”motprestation”, inga förmåner. Vi får ingen gåva, ingen biobiljett eller presentkort. Inte ens en bulle för att återhämta oss efter dem tappat oss på vårat blod.

Och har vi rätt att tacka nej till kontrollpoolen? Verkligen inte.

Har vi rätt att vägra urintestet? Absolut inte!

TRÄNINGSDAGBOKEN

VECKA 44-47

Med säsongsvilan överspelad så var målet med de senaste träningsveckorna att komma in i ett schema med 10-12 pass per vecka. Detta uppnåddes med totalt 47 träningstillfällen. Den totala löpmängden blev fortsatt blygsam med ett snitt på 77 km/vecka, vilket berodde på att distanslöpningen gick på sparlåga samt att antalet intervallpass endast blev 2 per vecka. Hälsenebesvären har dock succesivt avtagit och jag känner mig nu redo att ta ett lite större kliv framåt med mer distanslöpning och intervallpass.

Vad som är häpnadsväckande är att det blev 0 Airbike-pass. Det offentliga gymmet som jag normalt tränar på valde, av bullerskäl, att ta bort sina Airbike-cyklar. Jag blev oerhört besviken såklart och har istället behövt ersätta den träningen med vanlig stationär cykel. Träningsmässigt är det väl okej, men vad som inte är okej är alla svettiga träningskläder som nu konstant hänger på tork i vårt hem. Det känns inte hållbart och jag jobbar på en lösning.

Det blev även en tävling då jag gjorde ett inspel på Mustaschmilen på Jägersro. Det blev vinst på 10 km med tiden 30:43. Planen var att springa på 32:00, men stämningen bland alla löpare var så bra att det gick lite fortare. Fin gemenskap och bra arrangemang som jag hoppas får växa!

VILL DU STÖDJA NYHETSBREVET?

Vill du som privatperson stödja detta nyhetsbrev eller min löparsatsning? Scanna QR-koden eller skriv in numret nedan i Swish-appen för att bidra med valfritt belopp.

Vill du som företag synas eller höras i detta nyhetsbrev? Kontakta [email protected]