LITEN MEN NAGGANDE GOD

…var titeln på den första tidningsartikeln om mig som jag kan minnas. "Liten men naggande god" är också en träffande beskrivning av den fraktur jag nyligen ådragit mig i lilltån. Inte särskilt "god" ur mitt perspektiv – men som fraktur gör den sitt jobb utmärkt: den hindrar ju mig från att springa.

Hur gick detta till?
Jo, genom tjuv och polis.
Jag var tjuven, Alve var polisen.

I ett dramatiskt händelseförlopp stal jag en liten grå Mercedes, blev upptäckt och flydde från sovrummet, via köket, genom hallen och in i vardagsrummet – där brottet skedde.
I ett sista desperat försök att skaka av mig polisen gjorde jag en tvärvändning. Jag tog höger. Polisen tog vänster. Min lilltå tog en omsvepning runt läsfåtöljens rottingklädda träben.

Karma.

Några dagar senare bekräftade röntgen en fraktur.
Minst sex veckors löpvila, sa läkarna.
Tre veckor, tänker jag.
Dags att plocka fram sko-modifikations-saxen.

LÖPARE FRÅN MALMÖ HAR DE FINASTE FÖTTERNA

När jag bodde i Malmö hade jag – om jag får säga det själv – oerhört vackra fötter.
Felfria naglar. Släta hälar. Inga förhårdnader. Som en dröm.
Efter knappt ett år i Karlshamn ser de ut att ha varit i krig.

Min teori är enkel: Malmö är platt. Karlshamn är backigt.
I platt terräng utsätts inte foten för några vidare besvär.
I backig terräng däremot – där blir det eländigt:
När det bär uppför skaver hälen mot skons bakkappa och nöter sönder huden. När det bär nedför trycks tårna fram mot skons framkant och belastar naglarna. Varje pass lämnar sitt lilla avtryck – inte minst i form av blodiga strumpor.

Efter ett år ser fotstatusen ut som följer:
Hälften av naglarna är borta.
Den andra hälften är blå, svarta eller på väg att abdikera.
Förhårdnader överallt.
Och två brutna tår (okej, inte löprelaterade – men ändå).

Så nästa gång någon romantiserar löpning i böljande landskap, tänk på detta:
Skönheten i naturen kanske speglar sig i själen – men inte i fötterna.

VI HÖRS – NÄR VI HÖRS

När jag startade detta Löparbrev var ambitionen att det skulle skickas ut regelbundet varje månad. Men som så ofta med ambitioner kom livet och en vacklande motivation emellan – på gott och ont.

I stället för att hålla fast vid ett fast schema tar jag nu bort alla förväntningar – både mina egna och mina inbillade från er.

Detta Löparbrev försvinner inte – tror jag – utan kommer helt enkelt att dyka upp när jag känner att jag har något värt att berätta.

Vi hörs – när vi hörs.
Håll i drömmen.

TRÄNINGSDAGBOKEN

VECKA 5-16

Är det inte det ena så är det tamejfan det andra. Sedan december har jag kämpat och kämpat med min ljumske/höft för att komma tillbaka till en skaplig träningsnivå. När jag under vecka 11 kände att jag kommit dit så bröt jag lilltån. Otrutet kämpade jag vidare – nu med tån – för att komma tillbaka. När jag väl kunde springa igen, var ljumsken sämre än tidigare.

Jag har länge väntat på lite vind i seglet. Kommer den inte kan jag likaväl plocka ner masten.

VILL DU STÖDJA MÅNADSBREVET?

Vill du stödja detta månadsbrev eller min löparsatsning? Scanna QR-koden eller skriv in numret nedan i Swish-appen för att bidra med valfritt belopp.

TACK TILL!